Sista resan mot mitt mål!
Hej vänner!
Nu ÄNTLIGEN är jag inne på den sista delen av denna resa!! Jag har haft mina tvivel om att nå ända fram... Men nu är jag där och jag är sååå redo för denna operation!! Igår kom den efterlängtade kallelsen, jag ska vara på plats på plastiken söndagen den 28 maj kl. 18.00 för att förberedas inför OP på måndagen. Operationen kommer ta minst 8 timmar, magen som jag byggt upp ska göras om till bröst.
Jag har gjort mej besvärlig med de flesta, tack o lov så är jag och kirurgen eniga och överens men jag ska nog hinna ge honom några väl valda ord innan de söver mej! :) Han verkar alldeles toppen faktiskt! Isen bröts lite mellan oss redan första gången vi sågs då jag fick dra ner både byxor och trosor ända ner till fotknölarna så att han kunde ta foton från alla tänkbara vinklar.... Okej tänkte jag, nu känner vi varandra!! Hahaha....
Saknaden efter mamma känns lättare, vilket jag aldrig kunde tro för 3 månader sen, jag jobbar 75% nu och det går bra! Det kan jag tacka mina underbara kollegor för, ni är fan bäst och att ni skulle jobba med annat än människor finns inte på världskartan! Tack för alla skratt och era stora hjärtan <3
Jag önskar att mamma fick vara med mej, hon som alltid tagit hand om mej i vått och torrt, hon finns fortfarande med mej, jag känner av henne och hon har gjort sig till känna ett par gånger, tydligt! Döden kan inte skilja oss åt, därför har min syn på döden ändrats lite grann. Vi pratade aldrig om döden med varandra, vi båda visste, vi hade så mycket annat att prata om.... Men jag undrar ändå ibland när hon förlikade sig med döden, jag tror bestämt att man som människa gör det om det inte sker hastigt vill säga. Själv kunde jag aldrig riktigt förlika mej med döden men jag behövde aldrig det, jag fick ju leva vidare en stund till vilket jag är evigt tacksam för.... Jag vet vem som väntar på mej den dagen det är dags och där vilar en stor trygghet. Nu blev det väldigt djupt och allvarsamt, men jag vet att vi alla tänker djupa tankar ibland, för vi är människor och vi är unika!
Jag är inte nervös inför operationen, inte än i alla fall! Nu samlar jag kraft och styrka! Jag har under vintern och våren åkt till västkusten nästan all min lediga tid, till min älskade kusin Birgitta (Fjonkan)! Där har jag funnit min oas, där har jag känt mej trygg, kunnat andas, gråta och skratta, den oasen kommer alltid behövas för mej för att jag ska må bra. I min oas kan jag vara mej själv fullt ut, helt kravlöst.... Alla människor behöver en sådan plats i livet, speciellt när livet utsätter oss för hårda prövningar..... Hitta din oas så kommer det hårda kännas lite mjukare....
Jag kommer snart skriva mer, ska dela tankar och operationssår! Hahaha....
Kram alla!
