Jag har mått bättre....
Jaha, nu börjar cellgifterna bita på kropp och immunförsvar. Har varit förkyld och haft värsta magkrämporna så nu äter jag omeprazol för att skydda slemhinnor i magen samt någon diarremedicin.
Jag var som vanligt i väg till sjukhuset i morse för att lämna blodprov inför cellgifterna i morgon. Senare på dagen ringde sköterskan Karin upp och säger att mina blodvärden är alldeles för dåliga för att jag ska kunna få en dos i morgon. FAN tänkte jag, hur dåligt jag än mår så vill jag ändå ha dessa gifter. Jag ska lämna ett nytt blodprov på tordsag och är värdena är bättre då så får jag min dos på fredag.
Idag fick jag även ett samtal från mammografin, jag ska få komma redan i morgon för att göra ultraljudsundersökning av lymfarna i armhålan och ev. ta något prov inför kommande operation, känns skönt att det rullar på, jag vill ju ha svar på hur det ser ut med lymfkötlarna. Måtte de vara friska!
Mina dagar består just nu av mycket sömn och vila, en hel del TV tittande också. Dagarna går ändå fort, många hör av sig eller hälsar på.... Det tycker jag om!
Ditte Tengvall (kurator på onkologen) ringde mej härom dagen, även hon är underbara precis som alla andra i min omgivning. Hon undrade hur jag mådde?? Svaret blev "jag vet faktiskt inte". Jag vet inte riktigt hur jag mår, det känns lite konstigt för mej. Men hon sa att det kan vara så. Jag har inget behov i dagsläget att prata med henne men troligtvis lite längre fram, jag lovade ringa henne om de mörka tankarna blev för stora eller för svarta.
Jag har inte riktigt vant mej med flinten, jag blir lite smått chockad varje gång jag passerar en spegel, jag liksom hoppar till och tänker.... Åh fy fan!!!!
På något vis så känner man sig ynklig, svag och ful....svårt att förklara men det känns som man bär på någon slags skam. Jag försöker bli kvitt den känslan och jag vet att styrkan inte sitter i håret!! Just nu funderar jag på att smörja in flinten med brun-utan-sol, den är ju lite blek så att säga :D Men med risk att bli orange som en morot!
Idag har en tonårs-trotsig rottweiler hållit mej sällskap, inte utan att Mollie blev tvärsur!! Dexter tror att han är smidig, han vräker sig ner i sängen med hela sin tyngd, bara tur att jag hann ta emot mej, annars hade jag dragit rätt ner i golvet!!
Kram alla!
